Första kapitlet - Fiktion eller självbiografi? Bestäm ni.
"MINNEN"
Jag kommer ihåg första gången vi träffades. Jag minns det som att det var igår och jag behöver inte ens koncentrera mig särskilt mycket för att göra det. Jag minns tiden med de trevande blickarna och det osäkra kramarna. Det fanns en känsla av att ingen av oss hade bestämt oss på riktigt hur vi skulle gå vidare med det hela. Jag minns när du kysste mig för första gången där på tågstationen. Du sa efteråt att du hoppades att jag inte tyckte att vi gick för fort fram och jag minns att jag tänkte: Hur kan den här så otroligt fina människan vilja ha en sån som mig? Jag minns att jag tänkte både en och två gånger på hur jag någonsin skulle kunna ge dig allt det du förtjänade och ville ha. Jag minns att jag skickade ett par kort med några egenskrivna dikter. Du lovade att du skulle spara dom, ta fram dessa när du blev gammal och tänka: "Vad små saker i livet kan göra en lycklig". Jag minns att du gav en skiva till mig och du skulle bara veta hur glad jag blir när varje gång jag inser att jag faktiskt har sparat den. Jag minns diskussionen vi hade om huruvida det var våren som fick känslan av ensamhet att växa sig starkare för att man faktiskt ville ha någon att dela allt med när naturen började leva igen och förbereda sig inför sommaren eller om vissa människor bara hade anlag för antingen hade vår- eller höstdepp.
Jag minns vårt maratonsamtal vid vattnet med alla fåglar som skrek ovanför våra huvuden. Jag bevarar fortfarande det i hjärtat som en av de vackraste stunderna i mitt liv. Jag minns att jag kallade dig min bästa vän där och då. Jag minns att vi en gång åkte i rulltrapporna upp från plattan mot Sergelgången och att vi tittade varandra djupt i ögonen. Du kysste mig lätt på munnen och jag minns hur enkelt allt kändes den dagen. Jag minns din fascination för havet som du beskrev som det vilda och det "otämjbara". Jag minns att ditt drömresmål då var NYC. Jag minns också att vi båda pratade om hur svårt det var att hitta någon som var på exakt samma nivå och "våglängd" i livet.
Jag minns när vi kramade varandra hårt men ändå igenkännande några år senare och att det återigen utspelade sig på en tågstation. Här för mig tankarna till när vi satt emot varandra hemma vid mitt köksbord och jag minns den varma känslan jag fick i magen, mitt i vårt samtal om allt och inget, där och då. Jag minns att jag betraktade dig när du pratade samtidigt som du då och då vände blicken ut genom fönstret och såg lite fundersam ut. Det var precis som att du tänkte att du inte borde vara där. Som att det var förbjudet. Men jag minns även att du någon gång under den här perioden påpekade att det kändes som att trots åren som gått så "kände" vi igen varandra ändå.
Jag minns glädjen kvällen/natten några dagar senare när jag kom hem till en tom, tyst och mörk lägenhet efter ett hårt arbetspass och hittade brevet med kortet i på hallgolvet. Tröttheten försvann som genom ett trollslag och jag minns att jag efter att ha läst det tillbringade en längre tid med att betrakta fullmånen från balkongen med ett varmt inre och med ett hjärta som slog hårt men mer taktfast än någonsin.
Jag kommer ihåg första gången vi träffades. Jag minns det som att det var igår och jag behöver inte ens koncentrera mig särskilt mycket för att göra det. Jag minns tiden med de trevande blickarna och det osäkra kramarna. Det fanns en känsla av att ingen av oss hade bestämt oss på riktigt hur vi skulle gå vidare med det hela. Jag minns när du kysste mig för första gången där på tågstationen. Du sa efteråt att du hoppades att jag inte tyckte att vi gick för fort fram och jag minns att jag tänkte: Hur kan den här så otroligt fina människan vilja ha en sån som mig? Jag minns att jag tänkte både en och två gånger på hur jag någonsin skulle kunna ge dig allt det du förtjänade och ville ha. Jag minns att jag skickade ett par kort med några egenskrivna dikter. Du lovade att du skulle spara dom, ta fram dessa när du blev gammal och tänka: "Vad små saker i livet kan göra en lycklig". Jag minns att du gav en skiva till mig och du skulle bara veta hur glad jag blir när varje gång jag inser att jag faktiskt har sparat den. Jag minns diskussionen vi hade om huruvida det var våren som fick känslan av ensamhet att växa sig starkare för att man faktiskt ville ha någon att dela allt med när naturen började leva igen och förbereda sig inför sommaren eller om vissa människor bara hade anlag för antingen hade vår- eller höstdepp.
Jag minns vårt maratonsamtal vid vattnet med alla fåglar som skrek ovanför våra huvuden. Jag bevarar fortfarande det i hjärtat som en av de vackraste stunderna i mitt liv. Jag minns att jag kallade dig min bästa vän där och då. Jag minns att vi en gång åkte i rulltrapporna upp från plattan mot Sergelgången och att vi tittade varandra djupt i ögonen. Du kysste mig lätt på munnen och jag minns hur enkelt allt kändes den dagen. Jag minns din fascination för havet som du beskrev som det vilda och det "otämjbara". Jag minns att ditt drömresmål då var NYC. Jag minns också att vi båda pratade om hur svårt det var att hitta någon som var på exakt samma nivå och "våglängd" i livet.
Jag minns när vi kramade varandra hårt men ändå igenkännande några år senare och att det återigen utspelade sig på en tågstation. Här för mig tankarna till när vi satt emot varandra hemma vid mitt köksbord och jag minns den varma känslan jag fick i magen, mitt i vårt samtal om allt och inget, där och då. Jag minns att jag betraktade dig när du pratade samtidigt som du då och då vände blicken ut genom fönstret och såg lite fundersam ut. Det var precis som att du tänkte att du inte borde vara där. Som att det var förbjudet. Men jag minns även att du någon gång under den här perioden påpekade att det kändes som att trots åren som gått så "kände" vi igen varandra ändå.
Jag minns glädjen kvällen/natten några dagar senare när jag kom hem till en tom, tyst och mörk lägenhet efter ett hårt arbetspass och hittade brevet med kortet i på hallgolvet. Tröttheten försvann som genom ett trollslag och jag minns att jag efter att ha läst det tillbringade en längre tid med att betrakta fullmånen från balkongen med ett varmt inre och med ett hjärta som slog hårt men mer taktfast än någonsin.
