Andra kapitlet - Fiktion eller självbiografi? Bestäm ni.
"SJÄLVKLARHETER"
Nervositeten bubblar i mig och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera känslorna som river likt stormar i mig. Jag promenerar fort och nästan lite skyndsamt. Jag lyssnar på musik och försöker tänka på annat. Jag tar ett djupt andetag och rundar hörnet med flackande blick. Känner mig som ett jagat villebråd. Jag undrar om du hinner se mig innan jag får syn på dig. Vi går mot varandra. Det är du. Det är jag. Det är vi. Och vi känner igen varandra. Jag blundar och kramar dig hårt. Det går på ett ögonblick men jag hinner dra ett djupt andetag och känna igen din doft. Dina armar om mig. Mina om din hals. Och allt är mig så väl bekant. Det tar inte många sekunder innan allt känns som det brukade. Trygghet.
Det är som ett slag i magen. Men jag försöker att inte tänka för mycket. Allt känns som en konstig dröm. Det är du. Det är jag. Det är vi. Det känns som att jag flyger. Jag kan inte riktigt greppa det som sker precis där och då. Igen, dina armar om mig och mina om din hals. Hårt. Ögonblicket är över och jag känner mig som två olika personer när jag går därifrån. En del av mig är glad men samtidigt lättad. Mitt andra jag skriker högt av förvirring. Var det bara det där? Den delen drar och sliter i mig. Den vill att jag ska vända och springa tillbaka och säga allt det jag känner för ögonblicket. Men jag behärskar mig, skakar av mig känslan och springer nedför trappan, ut på plattformen och hoppar på tåget som sakta börjar rulla hemåt.
Eftermiddagen övergår långsamt till kväll men tanken lämnar mig aldrig. Du är så nära nu och jag vill inte riktigt släppa taget. Kväll blir till natt och natt blir till morgon. En ny dag. Nya möjligheter. Drömmar som kan bli verklighet? Fast i efterhand en självklarhet. Det känns helt sjävklart det som händer precis där. Jag känner ingen tvekan. Inga tankar på om och men finns. Vi befinner oss än en gång på en tågstation. Natten jagas bort av solens uppgång. Det är kallt som satan men jag fryser inte. Det är du. Det är jag. Det är vi. Konsekvenserna har jag redan bestämt mig för att ta emot med öppna armar no matter what. För första gången på flera år så upplever jag nuet med öppna ögon. Avskedet som känns så självklart. Dina läppar känns så välbekanta men ändå känns det som att göra något för allra första gången. Men känslan är densamma. Den är som jag trodde att den skulle vara. Jag blir varm inombords och saker och ting får plötsligt en helt ny mening. På vägen hem inser jag att det faktiskt leker ett leende i mungipan igen. Det som har varit borta så länge kom precis nyss tillbaka. Som en självklarhet.
Nervositeten bubblar i mig och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera känslorna som river likt stormar i mig. Jag promenerar fort och nästan lite skyndsamt. Jag lyssnar på musik och försöker tänka på annat. Jag tar ett djupt andetag och rundar hörnet med flackande blick. Känner mig som ett jagat villebråd. Jag undrar om du hinner se mig innan jag får syn på dig. Vi går mot varandra. Det är du. Det är jag. Det är vi. Och vi känner igen varandra. Jag blundar och kramar dig hårt. Det går på ett ögonblick men jag hinner dra ett djupt andetag och känna igen din doft. Dina armar om mig. Mina om din hals. Och allt är mig så väl bekant. Det tar inte många sekunder innan allt känns som det brukade. Trygghet.
Det är som ett slag i magen. Men jag försöker att inte tänka för mycket. Allt känns som en konstig dröm. Det är du. Det är jag. Det är vi. Det känns som att jag flyger. Jag kan inte riktigt greppa det som sker precis där och då. Igen, dina armar om mig och mina om din hals. Hårt. Ögonblicket är över och jag känner mig som två olika personer när jag går därifrån. En del av mig är glad men samtidigt lättad. Mitt andra jag skriker högt av förvirring. Var det bara det där? Den delen drar och sliter i mig. Den vill att jag ska vända och springa tillbaka och säga allt det jag känner för ögonblicket. Men jag behärskar mig, skakar av mig känslan och springer nedför trappan, ut på plattformen och hoppar på tåget som sakta börjar rulla hemåt.
Eftermiddagen övergår långsamt till kväll men tanken lämnar mig aldrig. Du är så nära nu och jag vill inte riktigt släppa taget. Kväll blir till natt och natt blir till morgon. En ny dag. Nya möjligheter. Drömmar som kan bli verklighet? Fast i efterhand en självklarhet. Det känns helt sjävklart det som händer precis där. Jag känner ingen tvekan. Inga tankar på om och men finns. Vi befinner oss än en gång på en tågstation. Natten jagas bort av solens uppgång. Det är kallt som satan men jag fryser inte. Det är du. Det är jag. Det är vi. Konsekvenserna har jag redan bestämt mig för att ta emot med öppna armar no matter what. För första gången på flera år så upplever jag nuet med öppna ögon. Avskedet som känns så självklart. Dina läppar känns så välbekanta men ändå känns det som att göra något för allra första gången. Men känslan är densamma. Den är som jag trodde att den skulle vara. Jag blir varm inombords och saker och ting får plötsligt en helt ny mening. På vägen hem inser jag att det faktiskt leker ett leende i mungipan igen. Det som har varit borta så länge kom precis nyss tillbaka. Som en självklarhet.
