mia83

Jag har haft en bloggsemester kan man säga. Kortslutning i huvét och prestationsångest i kombination kan slå slint. Jag kan bara be om ursäkt. Men nu när vi har avklarat den inledande ursäkten kanske vi ska glömma och gå vidare. Det har ju gått ett tag sen sist och rent instinktivt skulle jag vilja säga att det har hänt massor. Men när jag tänker på det och hur jag skulle vilja skriva om det så blir det liksom blankt.

Vi kan börja från början. Eller från nu och så går vi bakåt. Idag sitter jag här med med ryggsmärtor som inte är av denna värld. Fy fan. Jag har besökt naprapaten dagen till ära och blivit elchockad, masserad, knäckt, stretchad och sen toppades det med lite akupunktur. Välbehövligt som fan men ni vet vad man säger va? Det blir alltid värre innan det går över...och det är sant. Igår inleddes sista arbetsveckan på Promedia på mycket, mycket länge...allt känns ganska mycket upp och ner blandat med en nypa lättnad och lite fruktan. Lagom mycket av allt ska ge det bästa resultatet sägs det.

Jag hade en skön vecka förra veckan ska tilläggas. Världens bästa sällskap och insikten om att jag återigen bara måste ha en av de bästa vännerna i hela världen kan få hjärtat att svälla av både kärlek, trygghet och stolthet. Detta kan lätt summeras i att när söndagkvällen väl kom smygande infann sig en förskräcklig tomhet. Jag gillar mitt eget sällskap allra bäst i normala fall men har man haft det allra, allra bästa och blir av med det så kommer den där känslan av tomhet som ett brev på posten. 

Men nu ska vi ägna det här blogginlägget (det första efter det här känslostormande uppehållet) åt att tala om drömmar. Inte vilka drömmar som helst heller. Nej, vi ska diskutera livets drömmar. De drömmar du drömmer som barn, som ung vuxen och som du sen kommer på i vuxen ålder att du faktiskt kan göra något åt och få dom att slå in. Det är stort med drömmar. Lika härligt som det är när de slår in, lika läskigt känns det när verkligheten hinner ikapp. För det är så med drömmar. Man kan liksom inte tro på att dom ska slå in, att dom ska kunna bli en del av ens verklighet. När man väl inser att det faktiskt har hänt. För när man helt plötsligt inser att allt man har drömt om ska bli sanning så blir det en jäkla berg- och dalbana inombords.

Det finna andra drömmar också. Det finns drömmar man aldrig någonsin tror ska slå in för att det inte är du själv som håller i taktpinnen. Du gömmer det i stället djupt inom dig, bevarar det i hjärtats innersta rum och plockar fram det när du som mest behöver det. Men när man sen möter en blick man inte har mött på några år och ser just det där. Det där du aldrig någonsin trodde att du skulle få se och uppleva igen...precis i det ögonblicket kan man känna en sådan självklarhet att inget längre spelar någon roll. Man lever i en dröm. Tills verkligheten och vardagen kommer igen och alla måsten dyker upp. Det är då tveksamheten kommer krypande och känslorna åker hiss upp och ner i omgångar inombords. Men trots att hjärnan leker med logik så kommer hjärtat ända att säga sitt och det finns ingenting du kan göra åt det. Jag menar, varför ska man göra det lätt för sig? Impossible is nothing. It's a dare.

Tillsammans med det förflutna och det som komma skall ska vi göra den här bloggen till något minnesvärt. Det är nu den här bloggen ska skrivas på riktigt.