mia83

Ja, jag vet att det har varit tomt här de senaste dagarna. Förlåt. Verkligen förlåt alltså. Ibland finns det inget att skriva bara. Allt känns bara så där äckligt meningslöst och skrivkrampens kraft är för stark. Men sen kommer söndagkvällen och skrivlusten kommer tillbaka som ett brev på posten. Tillsammans med söndagsångesten. Eller nåt.

Over all har helgen varit helt okej. Den blev kanske inte så lugn och rofylld som jag hade tänkt mig men ibland blir det så och det får man ta. Man kan visst inte ha kontroll på allt har jag märkt. Utvecklingen på vissa saker händer utan att man egentligen kan påverka det. Eller kan man det? Kan man påverka precis allt? Jag kanske bara tar den enkla bortförklaringen till hjälp nu. Jag vet inte. Anyway, jag har ingen aning om vad jag vill ändå så vi lämnar ämnet och låter det vara.  

Jag kom inte upp ur sängen förrän nära halv tre denna eftermiddag.. Sömnen var mer tillfreddställande natten till i dag än natten innan och efter helgens andra "dagen-efter-samtal" var söndagskänslan lite längre bort än vanligt. Ibland krävs det rätt lite för att harmonin ska komma smygande. Jag har inget gjort något vettigt i dag överhuvudtaget. Det är skamligt om jag får säga det själv.

Dessutom borde jag sova nu. Som vanligt. Det är den här förbannade sömnen som ställer det allt. Det är en sak man måste och måsten är inte riktigt min grej. Jag har i alla fall kokat ihop en smarrig linssoppa precis alldeles nyss och jag ska packa väskan så att jag kan ta min promenad till jobbet i morgon bitti. Så får det bli. Nu måste allt bli som vanligt igen.

Förresten, 17 dagar kvar till gaddning. Ska vi räkna ner det här dag för dag nu? Jag längtar i alla fall. Efter smärtan...