I don't believe that anything will ever be enough...
Ni vet den där känslan man hade ibland när man var tonåring, den där känslan som sa att man var odödlig och att man ägde världen. När ens hjärta kallade och man gladeligen följde det utan några som helst tvivel. Kommer ni ihåg den känslan? Eller typ när man var i början av de tjugo och och inget egentligen spelade någon roll? Då man bara var och levde för stunden. För tiden, den spelade knappast någon större roll. Man hade ju all tid i världen. Sen kommer det en dag när verkligheten hinner ikapp en, när man slutar tro på mirakel och man börjar undra vad det egentligen är man har åstadkommit sen man var typ femton och inte hade ett enda bekymmer i skallen.
Okej, jag kanske inte ska skryta. Jag har alltid varit en tänkare och analytiker. Jag har förbannat den sidan hos mig otaliga gånger men det finns även tillfällen då jag är glad att jag faktiskt är den jag är också. Tro inget annat.
Jag hade en skön promenad hem genom Stockholm idag. Det snöade lätt och vinden var sådär lagom bitande i kinderna. Tankarna flödade och min röda Ipod gick på högvarv. Jag stannade ett ögonblick på Solnabron och tittade ut över stan. Stockholm kan vara en väldigt vacker stad ibland. Ikväll var staden fin och rogivande på sina ställen. Jag kommer ihåg när jag flyttade hit. Det var för snart tre år sen. Jag bara hamnade här kan man säga. Jag hade väl aldrig kunnat drömma om att jag skulle bo Stockholm när jag sprang runt på McDonald's i Katrineholm och jobbade arslet av mig för några år sen. Sen stod jag här en dag. Det var vår då. Solen sken. Jag kunde stå mitt i stan och blicka upp mot himlen och undra hur jag hade hamnat där. Det var med stor beundran men också stor respekt jag trevade mig fram i Stockholm med stapplande steg för att lära mig staden puls. Precis där och då var jag så jävla stolt över mig själv. Knappt ett år senare var det andra känslor. Inget blev, har eller är som jag hade tänkt mig. Det är ett faktum. Men blir det någonsin det då?
Jag undrar det. Men det spelar ingen roll egentligen. Vissa saker kan man inte sitta och klaga på. Då är det bättre att göra något åt det.
Nu ska jag packa väskan. I morgon flyger jag från Arlanda till Ängelholm. Och jag ska ha en jävla trevlig helg.
Okej, jag kanske inte ska skryta. Jag har alltid varit en tänkare och analytiker. Jag har förbannat den sidan hos mig otaliga gånger men det finns även tillfällen då jag är glad att jag faktiskt är den jag är också. Tro inget annat.
Jag hade en skön promenad hem genom Stockholm idag. Det snöade lätt och vinden var sådär lagom bitande i kinderna. Tankarna flödade och min röda Ipod gick på högvarv. Jag stannade ett ögonblick på Solnabron och tittade ut över stan. Stockholm kan vara en väldigt vacker stad ibland. Ikväll var staden fin och rogivande på sina ställen. Jag kommer ihåg när jag flyttade hit. Det var för snart tre år sen. Jag bara hamnade här kan man säga. Jag hade väl aldrig kunnat drömma om att jag skulle bo Stockholm när jag sprang runt på McDonald's i Katrineholm och jobbade arslet av mig för några år sen. Sen stod jag här en dag. Det var vår då. Solen sken. Jag kunde stå mitt i stan och blicka upp mot himlen och undra hur jag hade hamnat där. Det var med stor beundran men också stor respekt jag trevade mig fram i Stockholm med stapplande steg för att lära mig staden puls. Precis där och då var jag så jävla stolt över mig själv. Knappt ett år senare var det andra känslor. Inget blev, har eller är som jag hade tänkt mig. Det är ett faktum. Men blir det någonsin det då?
Jag undrar det. Men det spelar ingen roll egentligen. Vissa saker kan man inte sitta och klaga på. Då är det bättre att göra något åt det.
Nu ska jag packa väskan. I morgon flyger jag från Arlanda till Ängelholm. Och jag ska ha en jävla trevlig helg.
