Statements
Ibland händer det saker i livet som vi aldrig kommer att glömma bort. Vi kanske inte inser det precis i det ögonblicket det händer men efter ett tag så sitter det där, bevarat djupt inne i ens inre. När saker och ting händer i livet så framkallar detta oftast känslor. Också dessa kan bevaras på olika sätt. Det som är en minnesplats för den ene är inte detsamma som för den andre. Vi pratar inte bara om de dåliga saker i livet här ska tilläggas. En känsla är individuell. En händelse är individuell. Bara för att vi råkar uppleva liknande händelser så kommer vi aldrig eller i alla fall sällan att se på det med samma ögon och vi kommer aldrig att beskriva en känsla på samma sätt även vi känner samma likadant. Det är det som är det fina med livet samtidigt som det är lite skrämmande för det finns nog inget som känns så läskigt att vara ensam i en känsla. Det är inget fysiskt ensamhet utan i allra högsta grad psykisk. Det är frustrerande att inte kunna förklara en känsla så att någon annan förstår exakt vad du menar. Men en känsla är bara en känsla till du ber någon att klä en känsla i ord. Då blir det helt plötsligt något mer komplext.
Jag fick en ring när jag fyllde femton år. Jag hade trånat efter den där ringen i några år eftersom jag tyckte att den var så fin. Det var ett fint smycke helt enkelt. En ring som var gjord efter två guldörhängen om jag inte missminner mig. Arvegods. Den här ringen har jag haft på mitt högra ringfinger sen jag var femton och när jag fyllde tjugo fick den ringen sällskap av en annan ring som jag fick i födelsedagspresent. Jag tar aldrig av mig mina ringar. Dom sitter där jämt, som en del av mig. Jag har aldrig tänkt på att dom symboliserar något speciellt egentligen, dom sitter bara där på fingret liksom. Häromdagen fick jag plötsligt en tanke. Jag gick till en guldsmed här i Piteå och provade ut en slät ring i vitt guld med några diskreta stenar på. Jag ska smälta ner mina två guldringar och göra till en. MIN ring. Mitt statement. För helt plötsligt slog det mig att det här två ringarna faktiskt betyder något.
Jag fick en ring när jag fyllde femton år. Jag hade trånat efter den där ringen i några år eftersom jag tyckte att den var så fin. Det var ett fint smycke helt enkelt. En ring som var gjord efter två guldörhängen om jag inte missminner mig. Arvegods. Den här ringen har jag haft på mitt högra ringfinger sen jag var femton och när jag fyllde tjugo fick den ringen sällskap av en annan ring som jag fick i födelsedagspresent. Jag tar aldrig av mig mina ringar. Dom sitter där jämt, som en del av mig. Jag har aldrig tänkt på att dom symboliserar något speciellt egentligen, dom sitter bara där på fingret liksom. Häromdagen fick jag plötsligt en tanke. Jag gick till en guldsmed här i Piteå och provade ut en slät ring i vitt guld med några diskreta stenar på. Jag ska smälta ner mina två guldringar och göra till en. MIN ring. Mitt statement. För helt plötsligt slog det mig att det här två ringarna faktiskt betyder något.
