mia83

När jag var yngre fick inget eller ingen störa mig när jag följde mina serier på TV. What the hell, det har faktiskt hänt att det har varit så under vissa perioder nu också och nu är jag ju "vuxen". Det var i alla fall Melrose Place, Beverly Hills, Days of Our Lives, Felicity, Baywatch och säkert en hel hop andra serier som jag har glömt bort nu. Tiderna de här serierna visades på var heliga för mig och det kunde till och med hända att jag tackade nej till vissa saker enbart för att jag inte skulle missa mina älskade serier. Jag planerade mitt liv efter såporna. Tragiskt men sant. Under vissa omständigheter som jag så fint vill uttrycka det kan det hända att jag numera ibland också följer vissa serier sådär maniskt. Men det blir halvhjärtade försök märker jag. Under två-tre avsnitt stirrar och lyssnar jag intensivt och låter inget komma i mellan mig och mina serier. Sen spricker det där engagemanget. Det börjar med att jag sitter framför TV'n lite lagom lyrisk strax innan det börjar och de första tio minuterna är det fullt fokus som gäller. Sen börjar rastlösheten sakta komma smygande, telefonen kanske ringer och då är det kört. Nästa gång serien ska börja har jag helt sonika bokat upp något annat. Något viktigare. Det är då jag märker att jag inte bryr mig så mycket om vem som ligger med vem, vem som är mest sinnesjuk eller om det ska bli något fjärde eller femte giftermål mellan den blonda manslukerskan och den äldre rika snubben. Det finns andra saker som är trevligare att spendera sin tid på.

Det har börjat en ny snubbe här på kontoret idag. Han ska sitta och ringa en massa och "sälja" in våra tjänster till olika företag. Jag har passerat honom några gånger under förmiddagen där han sitter vid sitt skrivbord med telefonen i högsta hugg. Jag är så imponerad av honom så det är inte klokt. Han ringer, pratar, lägger på, antecknar något i sina papper och lyfter luren igen och så börjar samma procedur om. Han pratar med en självsäkerhet som jag förundras över. Han är och han agerar precis så som jag skulle ha velat under min tid som säljare. Jag hade också velat kunna lyfta luren med sådant självförtroende och våga prata högt och tydligt. Då kanske jag hade lyckats med en säljkarriär. Men när man som jag sitter tyst som en mus och knappt vågade lyfta luren om någon satt i närheten (Gud förbjude att någon skulle hööööra) då fungerar det helt enkelt inte. Den lättnaden jag kände när jag fick det här jobbet jag har idag går inte att beskriva med ord. Nu slipper jag pressen, ångesten och oron över att jag måste prestera, måste sälja, måste leverera resultat på det viset man faktiskt måste när man är säljare. Men jag erkänner, jag är fortfarande sjukt imponerad över dom som faktiskt kan och vågar.

Igår kväll hade jag mitt första spontana samtal med en totalt okänd människa sen jag flyttade till Stockholm för 2,5 år sen. Alltså, låt mig förklara det här lite närmre. Det är klart att jag har snackat med folk jag inte har känt från början förut men det här var en helt annan sak. Det var liksom helt oprovocerat. Mitt i Gubbängs-parken liksom. Det började med att jag höll mig hårt i ledstången nerför trappen när jag skulle gå hem från t-banan igår kväll. Det var snorigt halt och jag lyssnade på musik som vanligt. Bakom mig kommer det en kille i 25-års åldern och jag ser att han skrattar till lite och tittar på mig och rör på munnen samtidigt. Det tar en stund innan jag inser att han faktiskt pratar med mig. Jag sliter generat ut mina hörlurar till Ipoden, fumlar i fickan efter off-knappen och gör ett förtvivlat försök till att låtsas ha hört hans inledningsfraser. Han babblar glatt på och berättar med ett stort leende att han minsann ramlade på ändan precis där föregående kväll samtidigt som han pekar ut det exakta stället. Väl framme vid porten upp till min lägenhet har han berättat att han har åkt skidor föregående kväll eftersom det inte var någon idé att springa som han brukar göra i vanliga fall. Vi pratar och skrattar tillsammans som att vi har känt varandra längre än de fem minuterna som har hunnit passera. Vi pratar om snön, om vilka löprundor det finns i närheten mm. Helt galet! Men ack så trevligt. Kan inte fler stockholmare vara som honom? Han var en äkta stockholmare också, det hörde jag minsann på dialekten.
 
Och till syvende och sist. Nu är det så här. Min dator har som bekant kraschat totalt så den är på service och väntas inte åter förrän om minst två veckor. Jag tror att den kommer att vara borta längre. Anyway, det blir med andra ord lunchbloggande när jag hinner och känner för det.