mia83

Det finns nog ingen som är tröttare än jag just nu. Ligger uppkrupen i sängen, under täcket med datorn i knäet och njuter av det faktum att jag snart får släcka lampan och sluta ögonen. Sömnen till idag var inte den bästa. Hmm.

Dagen har varit rätt okej. Observera RÄTT okej. Det finns en och annan grej som jag helst hade velat slippa. Förmiddagen flöt på bättre och smidigare än vad jag hade hoppats på. Hade ett lunchmöte inplanerat. Det är det fina med mitt jobb. Lunchmöten innebär oftast att jag slipper betala. Jag erkänner, jag njuter av detta faktum mellan varven. Här har en säljare från jobbsajten Stepstone.se ringt upp min kollega och bett att få träffa mig och henne. Jag svarar som alltid, en aningens motsträvigt, att ja det kan väl gå för sig och får det att låta som att min tid är ytterst begränsad och dyrbar. Detta mest för att få folk som vill stjäla min tid att verkligen förstå vilken uppoffring jag gör när jag låter dem träffa mig på min fritid (lunchen). De låter alltid väldigt nöjda efteråt. Precis när de har sagt att lunchen bjuder de på, inga problem och efter att jag har tackat ja.

Med andra ord kan man känna sig ganska glad dessa dagar. Även måndagar. Just för att man vet att man sparar den där lunchpengen även om man måste lyssna på en tråkig presentation om varför just deras media är det allra, allra bästa att annonsera i eller på.
Dessutom är jag oftast ganska hungrig runt tolv-rycket och det var inget undantag denna måndag. Vi styrde stegen längs med Drottninggatan och pinnade på rätt bra, om detta var av hunger eller det faktum att det var ganska höstigt kallt ute och vi frös förtäljer inte historien men vi kom fram till Stepstones kontor med lagom rosiga kinder och förväntansfulla miner. Vi blir insläppta och hänvisade till en soffa för att invänta säljchefen Jenny. Efter två minuter kommer en tjej fram till oss, ser tveksam ut men sträcker ändå fram handen och frågar om det är vi som är från April7. Jag visar en missnöjd min och säger att vi är från Promedia varpå hon lyser upp och hälsar oss välkomna. Jag mjuknar lite, tittar uppmanande på min kollega och vi följer med Jenny in i lokalen. Min mage kurrar inte bara vid det här laget. Den skriker i ren och skär förtvivlan av hunger.

-Vi kan sitta härinne. Jag ska bara hämta min penna och mitt block...

Här slutar jag lyssna. MEN LUNCHEN DÅ!!!??? ( Det är här jag vill skrika, högt och argt) Jag går in i konferensrummet tätt följd av min kollega och hoppas väl fortfarande. Säljchefen Jenny kommer in i rummet med sin dator, sin penna och sitt block. Jag nästan blänger på henne, vill att hon ska erkänna sitt misstag att hon har GLÖMT bort mailet hon skrev. Det mailet där hon frågade om det gick bra att hon köpte sallad eftersom det snart är dags för alla julbord. Men icke. Jenny ler ett soligt leende men hinner inte ens börja förrän vi påpekar att detta får gå fort. Max en halvtimme. Vi har mött varandras blickar, jag och kollegan, den blicken där vi i tyst samförstånd har bestämt att vi har en lunchdejt tillsammans direkt efter detta möte.

Jenny inleder sin presentation och min mage skriker. Jag är irriterad. Hon har sumpat sin chans. Jag frågar konstiga frågor. Komplicerade frågor. Jenny blir generad. Jag ser att hon inte fattar. Jag lutar mig tillbaka i stolen och kan nog knappast dölja mitt hånleende. Mohahaha. Där fick hon. Så går det när man glömmer att bjuda mig på lunch.

45 min senare, hungriga och inte ett dugg klokare står vi utanför Stepstones entrédörrar i stormande hällregn. Jag är sur och irriterad. Vi smiter in på närmsta lunchcafé och jag lättar lite när jag ser att de erbjuder lyxig sallad med chevréost, valnötter och rödbetor för endast sjuttio kronor. Sjuttio jävla surt förvärvade kronor som jag hade tänkt spara. Jag blir än en gång besviken. Salladen är dränkt i honung och oätbar. Jag som ALDRIG lämnar en smula på tallriken lämnar över halva. Irritation på den där Jenny igen. Det är hennes fel alltihopa.

Vi betalar och ger oss ut i regnet och höststormen igen. Ner mot Mäster Samuelsgatan 56 och Promedia.
Jag sitter och muttrar hela eftermiddagen över den misslyckade lunchen och uteblivna bjudlunchen jag har blivit lovad. Jag är faktiskt fortfarande lite förbannad om jag tänker efter.

Jag var i Sundbyberg en sväng efter jobbet. Det gjorde mig glad. Jag inspekterade lagade hål i väggen och fann det hela extremt tillfredsställande och mycket väl godkänt utfört. Jag vill flytta NU. Idag. Direkt.

Mellan varven kan man som människa känna sig så jävla maktlös. Det är med djupaste självinsikt jag vet att ord kan kännas så jävla överskattade ibland. Man vill bara mitt i den djupaste förtvivlan att någon annan ska komma och ta bort all smärta man känner precis där och då. Man vill inte höra att någon annan förstår precis hur det känns. Det finns det ingen som gör ändå. Inte fullt ut. En smärta är aldrig likadan som någon annans. Det bara är så. Det var bara nåt jag tänkte på tidigare idag.

Jag ska nog sova nu. Det är nog lika bra.

Godnatt.