mia83

This town is colder now, I think it's sick of us
It's time to make our move, I'm shakin off the rust
I've got my heart set on anywhere but here
I'm staring down myself, counting up the years
Steady hands, just take the wheel...
And every glance is killing me
Time to make one last appeal... for the life I lead

Jag tänkte på det igår när jag gick och la mig, jag tänkte på det idag när jag vaknade och jag kommer förmodligen att tänka på det imorgon också. Och jag blir frustrerad som fan. På att känna den här känslan. Hur mycket jag än försöker tänka på allt som är bra så känns det som att de sakerna som är bra inte ger mig någon inre tillfredsställelse alls. Ingen ro i själen eller värme inombords. Nada. Zero.

Jag kan bli sjukt nostalgisk mellan varven och tänka tillbaka på allt som var då. Jag känner mig i ärlighetens namn inte en dag äldre än 16. Fortfarande. Jag funderade på häromdagen om jag verkligen har "vuxit" så mycket som jag tror. Men vad jag dock trodde var att jag skulle ha åstadkommit så mycket mer....det känns som att jag vaknar varje dag och gör samma saker om och om igen bara för att jag måste. Eller för att det är så här man borde göra. Jag vet inte. Jag kan sitta och tänka i flera minuter på vem jag är och vad jag egentligen vill. Vad det så här jag ville att mitt liv skulle vara vid 24 års ålder? Ville jag inte ha mer? Ha upplevt mer? Jag pallar inte att sitta och tänka på vad jag HAR missat längre....

Jag vill inte veta var jag är eller vad jag gör om ett år. Jag har precis kommit på att det är just DET som är tjusningen med livet. Att inte veta. Därför ska jag sluta planera så in i helvete och försöka lära mig att leva här och nu. Det är dock inte det lättaste vill jag lova när "nuet" inte bjuder på det allra bästa.

Jag har ju ett jobb som jag trivs förhållandevis bra med, trots stress och press just nu, en lägenhet som är kalasfin, en Roomie som är mer eminent än hon någonsin kan förstå och jaaa, va fan klagar jag på egentligen? Dessa saker är ganska primära för att man ska överleva vardagen, få mat på bordet och tak över huvudet.

Stimulansen i vardagen är jobbet. Men resten då?
Men jag vill ha nåt meeeeeer. Någonting som gör det ROLIGARE att gå upp varje dag.

Jag såg förresten något häromdagen som fick mig att hajja till ganska ordentligt. Vi får väl se om det händer nåt nu.

Varför är det så med en del människor att de bara slutar höra av sig? Kan inte de också sakna de stunder man har haft tillsammans? Eller känna hur trevligt, bra och enkelt det var vid vissa tillfällen? Varför röra till det så förbannat? Kan vi inte bara ha kontakt bara för att det var just enkelt och trevligt just precis DÅ? Är det så lätt att bara kapa banden och aldrig mer vilja ha något med människor att göra? Hur äkta var det då på en skala från ett till tio....

Jag saknar det.

Jag tänker mer än jag borde nu. Det är väl som vanligt. Kanske längtar jag efter vår nu. Sol, lite värme och fågelkvitter. Jag vill känna mig HEL igen. Och fri.

Och om du vill gå och äta glass, ta en fika eller bara en lång promenad och prata om allt och ingenting så fort solen visar sig är du välkommen att höra av dig.

För övrigt hämtade jag min vita och snygga Nishiki igår. Den är servad inför våren och redo. Det ska bli en hel del cykling till jobbet så fort vädret och vägunderlag tillåter. Dessutom har joggingskorna åkt ur garderoben igen den här påskhelgen. Allt ska bli bättre. Allt.

Om någon som har läst det här inlägget inte har fattat det än - Lyssna på One Republics skiva.