mia83

När man tänker på vissa saker i efterhand är det konstigt hur knasigt det kan bli. Hur är man funtad egentligen?

Idag är det fredag och för första gången på flera veckor ser jag fram emot morgondagen. Det är ju ett litet plus i kanten i alla fall. Det har varit en knepig vecka och jag har inte riktigt haft koll på vilka känslor jag har låtit dominera min vardag och om det har varit det rätta. Känner mig helt psykiskt utmattad, lite som efter förra onsdagens efterlängtade samtal. Det är ingen negativ utmattning, inte alls. Jag har kommit fram till att det är jävligt svårt att veta vad man ska prioritera när det gäller sina egna känslor och andras.

I slutändan prioriterar man visst sig själv ändå. Människan är nog rätt självisk ändå, det kanske bara är så det är. När andra människor runt omkring gör samma sak, ja då är ekvationen svårlöst. Det blir som tvärtom-magneter som drar åt varsitt håll.

Nu kan jag inte riktigt minnas vilken dag det var, tisdag- eller onsdagmorgon på t-banan till jobbet så stod jag och störde mig som fan på en indisk tjej (jag tror att hon var indisk iaf) som hade på sig en stor jacka TYP Canadian Goose och pratade i sin mobiltelefon. Till hjälp hade hon ett headset. Hon stod bredvid mig från Högdalen in till T-centralen och mumlade med munnen ner i kragen på sin jacka. Jag blev bara mer och mer irriterad. Kunde inte jäntan dra ner jackans dragkedja och prata I sitt headset istället för inne i sin jävla jacka?! Att hon dessutom förmodligen pratade indiska bakom kragen på jackan fick mig att tycka ännu mer synd om personen hon pratade med. Han förstod säkert själva indiskan men hey? Mummel, mummel, svenska eller indiska. Prata utanför jackan för faaaan!

Anyway, jag är ett telefonsamtal bort från för att boka en tid för la tattoo som äntligen ska bli av. Jag väntar bara på en korrekt översättning så att det inte blir totalt galet.
Kom hem i tisdags och hittade en present från Stadium också. Har tydligen varit en trogen kund och inte glömt att dra la Stadiumcard en enda gång för jag FICK 750 kr att göra vad jag vill med i valfri Stadium-butik. Too bad att det är bjudlunch med Metro idag. Annars vet jag vad jag hade gjort på lunchen...

I övrigt har jag kanske accepterat läget som det är. Jag kom i kontakt med många insikter förra onsdagen och i efterhand undrar jag varför jag inte gick tidigare. Det är kanske lång väg kvar innan allt kan återgå till det normala. Men vi kom överens om att det är svårt att veta vad det normala faktiskt är och vad det var eftersom det är ett antal år sen jag kände mig glad och obekymrad utan att jag tänkte på det. Det får bli ett nytt normalt liv att eftersträva istället.  Jag ser fram emot nästa fredag då jag kanske blir varse om fler saker om mig själv.

Sometimes I try, sometimes I don't
Sometimes the way I feel inside is gonna show
You know we're all the same