mia83

Jag vet inte vad problemet är. Om jag hade vetat det så hade jag åtminstonde kanske vetat vad jag skulle göra för att få den här känslan att försvinna. Eller kanske kunnat accepterat läget i alla fall. Men om jag inte ens förstår själv, hur ska någon annan göra det?

Jag känner mig så sjukt jävla egoistisk. Samtidigt som tycker jag att varenda jävel runt omkring också är egoistisk.
Det är läge för Kents "Ensammast i Sverige" nu. För det är så det känns. And that sucks. Kanske handlar det mer om att vara ensam fast i en känsla som är svår att klä i ord?

Jag hade kunnat vara glad nu. Men istället känner jag NOLL glädje och det stör mig så förbannat. Lätt att tänka positivt. Jomenvisst. Man får äta upp sina egna ord flera gånger om. För det här är ord som jag själv tar till i hopp om att få någon annan på bättre humör.

Det fanns en tid då jag ofta använde mig av orden: "Det är lugnt. Det ordnar sig."
Den meningen seglar allt mer sällan över mina läppar. Och visst vet jag att saker kanske löser sig. Fast på sätt som jag inte riktigt vill acceptera. Och det kommer att ta tid. Och det är UNDER tiden jag vill slippa. Punkt.