mia83

Det är en stark känsla av hopplöshet som har bitit sig fast i mig. Just nu känns det som att den är där för att stanna och det gör att det hela känns ännu mer hopplöst. På t-banan hem från jobbet igår fick jag verkligen försöka koncentrera mig på att hålla tårarna borta tills lägenhetsdörren gick igen bakom mig hemma. Jag försökte förgäves bläddra igenom de låtar jag har i min lilla röda Ipod för att finna något som inte framkallade tårar i ögonen. Det var inte lätt vill jag lova och jag kanske faktiskt borde ändra innehållet till något lite mer glatt och lättsamt. För första gången i mitt 24-åriga liv så får jag ingen "bra" deppighet i kroppen av att lyssna på musik av det lite mer deprimerande slaget.

Jag tänkte tankar jag aldrig har tänkt förut. Var till och med tvungen att skriva ner vad jag tänkte med penna och papper för att överhuvudtaget ens kunna förstå att jag faktiskt hade tänkt just sådär. Att bli rädd för sig själv mellan varven är rätt skrämmande.

Jag vet inte vad jag vill med något. Vara ensam eller inte? Hemma eller inte? Stockholm eller inte? Hur jag än gör så känns allt bara fel. Fel, fel, FEEEL!
Sömnen som gått förlorad den senaste veckan känns i nuläget som att den kvittar. Att mat inte smakar gott, det struntar jag i. Det känns som att jag inte har kontroll på något. Det känns som att jag med min olycka gör alla andra olyckliga också. Hur jag än gör så känns det knasigt, förvirrande och jobbigt. Hjärtat slår hårt mellan varven, händerna darrar och tårarna ligger och lurar i ögonvrån mest hela tiden.

Jag funderar på om jag trots allt ska dra härifrån ett tag. Det kanske vore det allra bästa. Damn.

Att depression bottnar i osäkerhet på om man inte känner sig tillräckligt älskad, att man förlorar kontrollen över vissa saker och att man känner sig ganska hopplös kanske stämmer...

De två sista kan i alla fall stämma.

Trots att det är störigt mycket att göra på jobbet just nu känns det ändå som en plats jag känner mig trygg på. Och DET känns i alla fall skönt.....