När verkligheten tränger sig på
Det är höst nu. Det är mer påtagligt än igår. Mer uppenbart än någonsin. Det är mörkt. Både utvändigt och invändigt och jag är rätt övetygad om att detta syns mer än vad jag egentligen vill visa. Det är skrämmande när det inte går att sätta fingret på vad som egentligen är fel. Obehagligt när man är så omedveten om spiralen som sakta men säkert börja röra sig neråt. Till slut känns allt som ett stort svart hål. Och jag vill inte falla....
Det började härom natten. Det var mörkt redan då. Jag kände mig väldigt illa till mods och blickade flackade precis där och precis då. Och den hittade aldrig hem igen. Inte den natten i alla fall. Svårt att förklara. Men när morgonen kom med ljuset kändes det som en befrielse. Jag försöker hålla fast vid ljuset och känslan som det ger.
Jag såg en film igår. På bio. Den var svensk och tog upp saker om kärlek och lycka. Men även om mörker. Det onda i livet.
Jag vet egentligen ingenting. Ingenting alls. Och inte just nu. Bara att det är svårt att försöka vara nöjd med det och dom som finns här och nu. Jag försöker hitta något som ger livet den där meningen som alla talar så mycket om. Den som gör att själen får sinnesro och att den återkommande söndagsångesten försvinner.
Det enda som händer just nu är: Jobba, äta, sova, träna. Det är vardagarna. Helgerna består mest av att äta och sova. Det är inte ens skönt med fredagskvällar längre. Och DET är läskigt.
Jag vill hitta den där känslan igen när fredagskvällen var det allra bästa på hela veckan. Den kanske bara har gått vilse och försöker hitta hem. Jag måste bara hjälpa den på traven lite. Kanske imorgon.
Det började härom natten. Det var mörkt redan då. Jag kände mig väldigt illa till mods och blickade flackade precis där och precis då. Och den hittade aldrig hem igen. Inte den natten i alla fall. Svårt att förklara. Men när morgonen kom med ljuset kändes det som en befrielse. Jag försöker hålla fast vid ljuset och känslan som det ger.
Jag såg en film igår. På bio. Den var svensk och tog upp saker om kärlek och lycka. Men även om mörker. Det onda i livet.
Jag vet egentligen ingenting. Ingenting alls. Och inte just nu. Bara att det är svårt att försöka vara nöjd med det och dom som finns här och nu. Jag försöker hitta något som ger livet den där meningen som alla talar så mycket om. Den som gör att själen får sinnesro och att den återkommande söndagsångesten försvinner.
Det enda som händer just nu är: Jobba, äta, sova, träna. Det är vardagarna. Helgerna består mest av att äta och sova. Det är inte ens skönt med fredagskvällar längre. Och DET är läskigt.
Jag vill hitta den där känslan igen när fredagskvällen var det allra bästa på hela veckan. Den kanske bara har gått vilse och försöker hitta hem. Jag måste bara hjälpa den på traven lite. Kanske imorgon.
