Om att bli berörd
Killen som satt snett framför mig på gröna linjens t-bana mot Hässelby Strand denna morgon hade nog försovit sig. Den blonda kalufsen såg lika yrvaken ut som Brolle Jr:s. Men till skillnad från Brolle hade nog denna blonda yngling inte gjort mer än att ha vaknat, tittat på klockan och konstaterat att han var tvungen att hoppa över frukosten om han ville hinna borsta tänderna innan han blev tvungen att springa till t-banan. Jag har nämligen fått för mig att Brolle Jr tar tid på sig när han jobbar på att få till sin yrvakna frisyr.
Själv klev jag på t-banan med Ipoden påslagen och en lagom mysig känsla i kroppen och vetskapen om att efter jag hade sjunkit ner i all bekvämlighet på ett säte kunde jag sluta ögonen och bara njuta de 25 minutrarna det tar till St Eriksplan. Men icke. Det satt en riktig snorunge framför mig och slaskade nötcreme. Ungjäveln sken som en sol när jag slog mig ner på sätet framför och nästan skrek: "Heeeeeej". Jag la till min allra argaste min och blängde lagom ilsket för att få denna lilla människa att förstå att jag inte var särskilt pratglad. De första 10 minutrarna verkade min ilskna min ha gått hem. Men när ungens nötcreme tog slut sprack det. Då försökte jag genom ögonkontakt med barnets mamma som för övrigt verkade helt upptagen av PUNKT.SE, att få henne att fatta att jag inte var så road över att hennes barn petade på mig och gjorde intrång alldeles för nära mig. Till slut harklade jag mig högt, rynkade pannan i djupa veck och la till en mördarblick som till slut gick hem. Mamman fattade poängen. Och ungen med.
Resterande tid av resan till St Eriksplan fick jag njuta av bitterljuva toner och djupa låttexter i fred. Min Ipod jobbade på högvarv. Och mitt huvud likaså. Tankarna som hann virvla runt fick mitt hjärta att beröras både en och två gånger. Nu sitter jag här framför datorn på jobbet och försöker att komma underfund med vad det egentligen var jag kände. Jag har fortfarande lurarna i öronen och därmed är samma känsla kvar. Jag känner att det är sån dag idag. Jag vill behålla känslan av det som berör.
Idag blir det jogging på lunchen. Solna och Hagaparken ska få sig ett besök.
Själv klev jag på t-banan med Ipoden påslagen och en lagom mysig känsla i kroppen och vetskapen om att efter jag hade sjunkit ner i all bekvämlighet på ett säte kunde jag sluta ögonen och bara njuta de 25 minutrarna det tar till St Eriksplan. Men icke. Det satt en riktig snorunge framför mig och slaskade nötcreme. Ungjäveln sken som en sol när jag slog mig ner på sätet framför och nästan skrek: "Heeeeeej". Jag la till min allra argaste min och blängde lagom ilsket för att få denna lilla människa att förstå att jag inte var särskilt pratglad. De första 10 minutrarna verkade min ilskna min ha gått hem. Men när ungens nötcreme tog slut sprack det. Då försökte jag genom ögonkontakt med barnets mamma som för övrigt verkade helt upptagen av PUNKT.SE, att få henne att fatta att jag inte var så road över att hennes barn petade på mig och gjorde intrång alldeles för nära mig. Till slut harklade jag mig högt, rynkade pannan i djupa veck och la till en mördarblick som till slut gick hem. Mamman fattade poängen. Och ungen med.
Resterande tid av resan till St Eriksplan fick jag njuta av bitterljuva toner och djupa låttexter i fred. Min Ipod jobbade på högvarv. Och mitt huvud likaså. Tankarna som hann virvla runt fick mitt hjärta att beröras både en och två gånger. Nu sitter jag här framför datorn på jobbet och försöker att komma underfund med vad det egentligen var jag kände. Jag har fortfarande lurarna i öronen och därmed är samma känsla kvar. Jag känner att det är sån dag idag. Jag vill behålla känslan av det som berör.
Idag blir det jogging på lunchen. Solna och Hagaparken ska få sig ett besök.
Postat av: Danne aka GMT
Jepp det åks en hel del där, kanske inte så mkt av mig just personligen på senaste tiden men nog ks det där...Sugen?
Postat av: Ken
Du skriver verkligen på ett medryckande och välbeskrivande vis. Fortsätt med det och försök att hålla den kalla, hårda, och svarta hösten utanför.