mia83

Jag har varit hemma i Vingåker en kort sväng denna lite vintriga och kalla helg. Mamma skickade med en påse med blommor och en ljusstake hem. Det är snart advent. Och med advent kommer julen till slut. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om julen. Känns mer som ett överskattat kommersiellt jippo. Den äkta känslan av advent och jul vill inte infinna sig alls.

Jag måste i alla fall ta mig upp ur det här svarta hålet som omsluter mig med all sin kraft just nu. Det här funkar inte. Den här känslan av att jag är ensammast i hela världen håller hårt i mig. Det är skönt att gråta lite när som. Speciellt efter man har hållt sig hela vägen från t-centralen med t-bana och hem till lägenheten. Känslan av att höra dörren gå igen bakom sig är grymt befriande. Det är inte det att jag förstår, jag VET att man inte kan hålla på och känna så här hela tiden. Men det känns som att det mesta skrämmer mig nu för tiden.

Det är väl okej när jag är ensam. Som nu. I soffan med lite skönt, deppig musik påslagen. Då är det rätt skönt att tillåta sig att må såhär. Men jag lovar att försöka ändra attityd till alla andra och allt annat. Jag ska försöka att tänka på att saker och ting hade kunnat vara värre än vad de är just nu. Jag hade faktiskt kunnat vara helt ensam på riktigt. Nu är det ju inte så som tur är.

Imorgon ska jag ta tag i mitt liv igen. På riktigt den här gången.
Och jag ska nog hoppa i säng nu. Det känns som att det är rätt beslut.

"If I lay here
If I just lay here
Would you lie with me and just forget the world?

Forget what we're told
Before we get too old
Show me a garden that's bursting into life..."