mia83

Det kommer inte som någon större överraskning för mig att jag inte känner fullt ut för radiojournalistiken. Det är för mycket tekniska grejer för min smak helt enkelt.

Man måste släpa runt på inspelningsutrustning, lägga över det i datorn för redigering och klippa ihop allt så att det blir någorlunda trevligt och behagligt att lyssna på. Pillrigt göra.

Kursen radiojournalistik avslutas nästa vecka med programsändningar. Sen kommer andra, mycket trevligare utmaningar på den här utbildningen. Inte för att jag tror att TV-journalistik blir lättare, utan för att jag har sett kurslitteraturen till den andra kursen - Språket som journalistiskt redskap. Väldigt intressanta böcker som jag tror mig kunna sluka med hull och hår.

Men tacka vet jag ett tomt worddokument i min MacBook Pro och ett glas rödvin eller en kopp te som enda inspirationskälla. Det behövs liksom inget mer.

Det är ingen barnlek det här med vinter, snö och kyla för en inflyttad norrlänning som mig. Fy fan rent ut sagt. Det är i sådana här lägen man får svära. Att gå utanför dörren är en ren pina. Dessutom är min näsa inte alls med på det hela med sibirisk kyla. Den strejkar och blöder mest hela tiden nu. Det sticker i lungorna när man går ut och försiktigt försöker dra efter andan. Dessutom ser man gammal ut efter några minuter eftersom håret, ögonfransarna och ögonbrynen antar en lätt gråaktig ton när det frostar till på nämnda ställen.

Några saker att tänka på:

-       Man ska INTE ha tunna fingervantar. Sådana fungerar i Stockholm. Inte här.

-       Man ska INTE ha sneakers på sig när man går ut. Sådana fungerar i Stockholm. Inte här.

-       Man bör ha någonting varmt över munnen och näsan. Det behöver man INTE i Stockholm.

-       Man måste ha termobyxor eller dubbla långkalsonger. Det behöver man sällan i huvudstaden.

Temperatur just nu: Någonstans runt minus 30 jävla grader. Att komma tillbaka hit efter en jul - och nyårsledighet på Gran Canaria blev en chock för kropp och själ.

Jag kan inte ens minnas när jag såg så här mycket snö senast. Förmodligen var det när jag var väldigt liten. Nog är det vackert alltid. Det ska man inte glömma bort.

Jag har en sådan där skön dag då jag uträttar viktiga saker. Typ planerar resten av veckan för att se till att jag inte sitter där på torsdagkväll med världens panik för att jag har skjutit upp allt viktigt göra till sista sekunden.
Jag skickar viktiga mejl, läser i kapp mig på www.dagensmedia.se om vad som händer i medievärlden och lyssnar på radioprogram för viktiga analyser.

På fredag flyger jag ”hem”. Det känns konstigt att kalla Vingåker för hemma, konstigt att kalla Stockholm för hemma och fortfarande är det en aningens förvirrande att kalla Piteå för hemma. Nåväl, jag har ju alla mina saker här och wherever all my stuff is, there’s my home! Kanske beror det lite grann på att jag faktiskt bor här också. Men bara lite.  Så funderar jag på om det är som man säger, att hemma är där hjärtat befinner sig. Mitt hjärta befinner sig i så fall helt klart här. I Piteå. Underbart, mysiga Piteå som har gett mig den sinnesro jag har jagat så länge. Samtidigt så finns inte allt här. Inte alla heller för den delen. Eftersom man sällan kan få precis allt så undrar jag om det någonsin är möjligt att samla allt och alla på ett och samma ställe. Helst då också det stället eller den staden där jag vill bygga bo.

Sen kan jag inte riktigt fatta att hela hösten har passerat. Det var ju nyss augusti liksom. Helt galet när man tänker på det. Ytterligare ett år har flugit sin kos och om mindre än två veckor kan jag titulera mig som en 26-åring. Det känns också helt tokigt. Jag är inte en dag äldre än 16. Det kan jag garantera.

December, har du nåra hjältar kvar

då är du en sällsynt art
den sista i sitt slag

Världen är en konstig plats. Så städad och organiserad in i minsta detalj kan man tycka ibland. Detta är ändå bara marken vi går på. Vi har ett helt universum att ta hänsyn till egentligen. Där vet allt var det har sin plats. Det är inget man går och tänker på varje dag. Men ibland när man minst anar det så vänder man blicken mot en nattsvart himmel och ser alla stjärnor som lyser däruppe. Byter de aldrig plats med varandra?  Tvivlar de aldrig på sig själva?

Varje enskild människa är nämligen ett inre kaos som ständigt söker sin plats bland alla andra. Tänk att vara en stjärna som befinner sig på samma plats, exakt hela tiden och vars enda uppgift är att lysa dygnet runt. Enkelhet i all sin prakt och härlighet. Det enkla när det är som allra bäst. Helt enkelt.

Att säga något högt kan göra att allt plötsligt blir mer på riktigt. Det här är inget faktum. Bara ett litet konstaterande. Det finns så mycket man gör som borde vara mer på riktigt än att säga det rakt ut. Det fungerar dock inte riktigt så. En del saker känns lika naturliga att göra som onaturliga att säga. Mycket handlar om tillfällen, ögonblick och tidpunkter också. Det ska vi för allt i världen inte glömma bort.

Det snusförnuftiga vore att säga: ”Det finns aldrig ett bra tillfälle”. Men jag vill inte att gåtan ska vara så enkel. Jag vill att det ska finnas ett perfekt tillfälle, ett självklart ögonblick och en tidpunkt man kan döpa till den bästa. Det skär i hjärtat på mig när jag råkar på något i livet där det här inte stämmer. Men naiv som jag är återfår jag hoppet långt innan jag återigen börjar fundera på när det är dags. Dags att visa sig sårbar än en gång.

Ibland händer det att man känner att man skulle klara vad som helst. I det här ögonblicket känner man sig odödlig och inget skulle kunna göra att man tappar tron på sig själv. Jag blir alltid lika fundersam när den här känslan sköljer över mig. Var kommer den ifrån?

Jag försöker envist få min hjärna att lägga ett snabbt pussel för att få en helhetsbild över de gånger jag har lyckats få upp den här tanken och just den känslan. Gårdagen var en hel eufori av detta. Det sa bara ”pang” och så var den där. Tanken och känslan på att jag kunde klara vad som helst om jag bara gav mig fan på det. Jag började sakta men säkert komma till insikt och kunna sätta mig in i hur kalvar som släpps på grönbete för första gången känner sig och hur det är för ett barn att vakna upp på julafton. Allt det kände jag.

För första gången på mycket, mycket länge fick jag även en känsla av tacksamhet. En tacksamhet över allt och alla som berikar mitt liv just nu. Dessutom blir jag alltid lika överraskad när jag märker att det är de små sakerna i livet som gör allt till en helhet.

Det är i dessa lägen jag vågar drömma om något större. Det är då jag vågar tro på allt jag inte gör annars.

Min klocka har stannat

under dina ögonlock

fladdrar drömmarna förbi

inuti är du fjäderlätt och vit

Eftersom jag är ett stort fan av alla bloggar där det skrivs om totalt oväsentliga saker ska jag nu ge er något att bita i.

Idag fick jag hämta ut den röda telefonen på Phone House. Det känns som att vi har blivit riktiga polare, de som jobbar där alltså och jag. Idag var det killen som hjälpte mig att beställa den röda telefonen för några veckor sen. Jag tror att han heter Jens. Hmm. Anyway, back to business. Jag ska nu dra hela den här historien för er.

I april i år bestämde jag mig för att fixa en ny mobil. Den gamla W800i:n hade blivit lite trött och jag tänkte att om det skulle bli plugg till hösten (vilket ni alla vet att det blev) var det bättre att fixa en ny innan så att jag skulle slippa ha den utgiften under tiden med CSN. Sagt och gjort. Jag travar in på Phone House i korsningen Sveavägen/Kungsgatan i Stockholm en kväll efter jobbet och går ut med en sprillans ny W715. Glad i hågen över detta inköp tar jag med mig den nya dyrgripen hem och pluggar i alla sladdar och kort man behöver för användning. Den låg bra i handen ska ni veta och den var snygg. Riktigt snygg. Allt är bra. Tills dagen efter. Det sprakar hejvilt i luren vid försök till samtal och jag förärar samma Phone House-butik som vid inköpet med ett besök där jag förklarar läget. Luren tas ifrån mig och skickas till Sony Ericsson för ”reparation”. Tre veckor går och jag får tillbaka den med ett löfte om att allt är fixat. – Det var flashen, förklarade man. Jag går lättad hem med denna information. Vi hoppar raskt vidare till två dagar senare. BAM! Samma problem. Den här gången suckar jag ljudligt flera gånger vid återbesöket hos Phone House. Jag menar, va fan liksom? Ytterligare tre veckor på ”reparation”, jag får tillbaka den med ytterligare ett löfte om att nu ska minsann allt vara kirrat och klart. Samma kväll är samma problem tillbaka och den här gången visar jag mitt uppenbara missnöje hos Phone House på Sveavägen/Kungsgatan. Nu skäms dom lite. Med all rätt. Luren åker iväg IGEN och kommer den här gången inte tillbaka. Det här är alltså inom en tidsram på 3 månader. Vi är inne i juli nu. Jag får beskedet att min snygga W715 är reklamerad och jag får välja en ny mobiltelefon.

Vid det här laget har W995 kommit ut på marknaden så med några hundralappars mellanskillnad får jag en snygg, svart sådan och jag tänker att det kanske inte var så dumt att W715 dog en alldeles för tidig död. Den svarta är min nya kärlek bestämmer jag. Två veckor senare flyttar jag till Piteå och i samma veva slutar knappen för siffran tre att fungera. Den ger upp helt enkelt. Det är här det tar sin början. Phone House-killarnas i Piteå och min relation alltså. Den svarta W995:an åker på reparation i tre veckor och jag får tillbaka en telefon där tre-knappen fungerar. Allt är fri och fröjd i ca 1,5 månad. Till 17 oktober närmare bestämt. Dagen D och min inflyttningsfest. Någon stackars jävel spiller en drink där min väl fungerande och snygga svarta mobiltelefon har slagit sig till ro. Vid upptäckten blundar jag hårt, ber en kort bön till Han däruppe och torkar av mobilen. Till en början fungerar det här bra. I typ två veckor i alla fall. Sen får den spatt och börjar skicka ut SMS till höger och vänster i tid och otid. Jag får inte bara ett SMS utan sjutton likadana vid varje tillfälle. Jag har dock inte en tanke på att det kan vara drinkens fel och nu är jag faktiskt jävligt irriterad på hela den här karusellen. Jag går tillbaka till Piteåkillarna på Phone House och muttrar. De ber så hemskt mycket om ursäkt och förstår mig. Sen öppnar de mobilens lucka bak och är inte så förstående längre. Kladdigt värre är det och en fuktskadad svart W995. Bara att kasta i soporna direkt. Det är här jag tackar min lyckliga stjärna för att jag för en gångs skull behöll den där försäkringen. För femhundra spänn får jag en ny W995:a. Och till min stora lycka, en röd! Jag ville ju ha en röd från början redan den där varma julidagen i Stockholm men då fanns det minsann inte. Återigen börjar jag tänka att det kanske inte var så dumt det där med den spillda drinken.

Två veckor går och jag känner att vi trivs med varandra. Den röda mobilen och jag. Jag är nykär liksom. Som en kalv på grönbete. Som ett barn på julafton. Jag får en fantastisk känsla varje jag tittar på den eller tar i den. Det är bara det att en morgon går inte luckan att ”slajda” upp och när jag skakar lite försiktigt på den skramlar det oroväckande i den. Jag svär. Som jag svär! Nu tycker killarna på Phone House lite synd om mig. Det ser jag tydligt.  Ut genom bakluckan ramlar det denna gång en massa herrans skruvar. Och små är dom också! Killarna förklarar för mig att detta med största sannolikhet beror på att Sony Ericsson inte har monterat ihop den ordentligt vid produktionen.

Två veckor har nu passerat och idag, nu ikväll är den tillbaka. Den röda fina telefonen. Den känns som ny. Och jag är glad men lite misstänksam. Hur länge ska den hålla den här gången? Hmm. HMMM.

Ibland förstår jag mig inte på vissa egenheter jag har. Alla har vi ju egenheter. Inget konstigt med det. Men när jag tänker på mina inser jag att allt kanske inte är som det borde vara. Jag har svårt för två saker.

Numero ett. Ormar. Det är egentligen inte klokt så rädd jag är för dessa krälande äckeldjur. Jag ser dem liksom överallt och var jag än befinner mig. Att överhuvudtaget vistas i ett område som även kan klassas som riskzon för att eventuellt råka på en orm är i det närmaste en omöjlighet för mig och mitt psyke. Det är bra tur att jag bor i Sverige, ett land där det inte finns många olika sorters ormar och ett land där man inte riskerar att beblandas med dem året runt. Sen satt jag och funderade ut idag att det måste vara riktigt bra att jag numer bor i Norrbotten. Här är det ju nämligen vinter den större delen av året och detta gör ju i sin tur att vi än mindre riskerar att utsättas för dessa obehagliga möten som kan ske när man minst anar det i solens varma närvaro.

Numero två. Händer klädda i svarta skinnhandskar som närmar sig min hals framifrån. Det här fenomenet blev jag starkt påmind om under dagen. Min ytterst härliga journalistpolare lyckades få mig att hoppa högt av rädsla mitt under dagens föreläsning.  Detta gör hon genom att klä sig i den där vidriga och väldigt tajta skinnhandsken samtidigt som hon närmar sig min hals. I efterhand kan man ju tycka att det måste ha sett rätt roligt ut det som utspelade sig. Det var ju bara det att efter händelsen kom jag att tänka på hur ytterst roligt mina gamla kollegor på McD tyckte att det var att överraska mig när jag hade rast och satt och åt i personalrummet. De kom in minst tre stycken, där två höll fast mig och den tredje tog mig om halsen. Jag kastade mig panikslaget åt alla håll och kanter vilket oftast resulterade i kraftiga blåmärken för min del och tårar av skratt från mina kollegor. Gud, så roligt vi hade!  Back in the days…

Vissa saker i livet känns så enkla att man liksom inte kan analysera och tänka sönder dem hur mycket man än försöker.  Jag fattar inte riktigt hur jag är funtad egentligen för ibland blir jag frustrerad över detta faktum. Frustrationen övergår långsamt i någon slags vilja att grubbla. Dumt.

Nog om det. Denna måndag som sakta men säkert har övergått till tisdag under tiden dessa meningar har kommit till ska summeras. Ni känner ju mig, det blir inget: Det här har jag gjort idag…osv. Sådant får ni ringa och fråga om. Men allt det där vet ni redan. 

I några dagar nu har jag funderat på en specifik sak och nu äntligen har jag kommit fram till något slags beslut. Jag har därmed ”closat dealen”, klappat mig själv på axeln och sagt tyst: ”Duktiga, duktiga Mia”. Detta är dock inget någon ska få veta om. Jag har nämligen bestämt mig för att göra något unikt av hela den här tanken. Detta ska bli den första hemligheten jag ska bevara hos mig själv och för mig själv någonsin. Smaka på det och låt det sjunka in. Varför är man så ivrig att dela med sig av allt man är, allt man tänker, allt man upplever och allt man gör här i livet?  Man blir inte mer för det. Jag är fortfarande jag oavsett hur mycket jag än delar med mig av till andra.

En annan liten hemlighet kan jag däremot dela med mig av så här innan huvudet ska läggas på kudden, ögonen slutas och sömnen ska ta över.  Jag är lite smått förbannad på att jag jämt går och skyddar mig själv från allt som jag tror ska göra mig ledsen förr eller senare.  Varför ska det vara så svårt att säga saker och ting rakt ut i stället för att bara gå och tänka det? 

Du sa rädslan den går över

Men den där oron stannar kvar

Den gör dig tveksam när du behöver

Snabba avslut, snabba svar

Du sa rädslan pendlar långsamt för oss

Ibland kan jag komma mig själv med att sakna. Jag tänker då framförallt på min mormor. Hon var världens bästa mormor. Det här är inget som kan ifrågasättas. Jag vet egentligen inte varför jag kom att tänka på henne precis just idag. Det var bara något som den där härliga radioprogramledaren från P4 sa idag när han hade lektion för oss på förmiddagen. Jag har nog aldrig skrattat så himla mycket på en föreläsning som jag gjorde idag. Befriande.

Men tillbaka till mormor då. Jag undrar hur det hade varit om mormor hade levt nu. Jag kommer ihåg en gång när jag skulle sova hos henne när jag var yngre och fick världens äckligaste kräksjuka. Jag har alltid haft kräkfobi ska tilläggas. Men mormor hjälpte mig igenom den där hemska natten. Jag kan inte ha varit mer är 12-13 år vid den tidpunkten.

Ett annat minne som kommer till mig gällande mormor är att hon verkligen skulle ha gjort allt för mig. Jag minns den där kvällen då jag satt på hennes sängkant och hon frågade mig om jag trodde att hon skulle dö. Det var en försommarkväll 2003 i juni om jag inte missminner mig. Blodcancer var boven och hon blev inte ens 70 år. Den 4 augusti samma år var allt över och förbi. I alla fall, den här kvällen då jag satt på hennes sängkant med hennes hand i min, minns jag alldeles särskilt för det var då hon erbjöd sig att köpa Amazingrace till mig. Jag tackade envist nej till mormors erbjudande och köpte hästen för mina egna pengar. Men jag kommer aldrig glömma den där stunden med mormor. Det var nämligen då jag insåg hur mycket hon älskade mig.