mia83

I dag känner jag mig inte helt uppåt. Varför har jag ingen aning om. Men så är det.

Det finns många olika sätt att se på saker och ting har jag märkt. Detta är inte ens ett konstaterande. Det är ren fakta. Och det är ju bra att det är så. Typ. I mångt och mycket finns det heller inga rätt och fel. Håller ni med mig så här långt eller vill ni komma med mothugg?

Jag vill diskutera människor rent generellt. Vi gör olika val här i livet. Alla kan nämligen inte göra samma saker. Vi skulle inte få samhället att fungera om det var så. Det är något eller någon som har bestämt att vi människor ska fungera på det här viset. Frågan är bara om vi har rätten att döma varandra efter de val vi gör? Även om vi inte alltid säger det högt så gör vi det. Vi dömer, tycker och tänker. I det tysta. Det är därför inte så jäkla lätt att öppna upp sig för alla och en var. Vi anförtror oss i hopp om att få förståelse men även för att få något mer tillbaka. Det handlar inte om tjänster och gentjänster. Det handlar om att det ger oss något på det mentala planet och att kanske få någon slags känsla av samhörighet med någon annan. Någon som tänker och känner likadant. Någon som vill ha ut samma sak av livet som dig. Någon som kan följa dig på vägen mot ditt mål och som faktiskt vill vara där både FÖR och MED dig. Någon som aldrig känner sig tvingad att lyfta luren och ringa bara att man måste höras med jämna intervaller bara för att det finns någon dum regel om att det ska vara så. Antingen så hörs vi av för att vi verkligen vill det eller så gör vi det inte. Det är liksom inget att hänga läpp för eller något som ni måste ursäkta er för. Det är bara så det är och jag köper det. 

Och eftersom ni nu gillar det här med att vara anonyma. Jag får väl öppna upp mig för er ändå då. Ni har rätt, jag vill inte att mina eventuella barn ska växa upp i Stockholm. Men jag lever här just nu och nuet är väl rätt överkomligt för tillfället. Men detta betyder inte att jag tänker nöja mig. Jag har planer på att agera ut den här otillräckliga känslan inom kort. Men sen är det ju så att har man jobb och boende så kan man inte bara ta sitt pick och pack och dra i tid och otid. Sånt här kräver planering. Innan ett beslut är fattat kan man känna ren panik och förvirring. Man vill inte bli "fast" i något som inte känns tillräckligt och man kanske inte vet vad som skulle vara tillräckligt heller. Men när man väl har hittat "det där" och fattat beslutet känns det rätt okej här och nu ändå. För man vet att det som är just nu inte ska vara för evigt. Hänger ni med?

För att återgå till det här med att hänga med någon, umgås med någon, spendera sin tid med någon eller ge av sig själv i sällskap med någon måste man känna sig bekväm. Och det gör jag inte här. Det är överkomligt men inte tillräckligt. Det kanske till och med skulle kunna beskrivas som lagom bra. Men jag är inte typen som nöjer mig med lagom. Lagom är inte bäst. Det ska vara allt eller inget. Kalla mig dum i huvét då men jag varken kan,vill eller tänker inte nöja med mig något som inte har allt. Det är inte min grej helt enkelt. Men hear this. Jag gillar ironi. Jag är ironisk mellan varven. Men snälla, lär er även när jag INTE är ironisk också.