mia83

Vissa saker i livet känns så enkla att man liksom inte kan analysera och tänka sönder dem hur mycket man än försöker.  Jag fattar inte riktigt hur jag är funtad egentligen för ibland blir jag frustrerad över detta faktum. Frustrationen övergår långsamt i någon slags vilja att grubbla. Dumt.

Nog om det. Denna måndag som sakta men säkert har övergått till tisdag under tiden dessa meningar har kommit till ska summeras. Ni känner ju mig, det blir inget: Det här har jag gjort idag…osv. Sådant får ni ringa och fråga om. Men allt det där vet ni redan. 

I några dagar nu har jag funderat på en specifik sak och nu äntligen har jag kommit fram till något slags beslut. Jag har därmed ”closat dealen”, klappat mig själv på axeln och sagt tyst: ”Duktiga, duktiga Mia”. Detta är dock inget någon ska få veta om. Jag har nämligen bestämt mig för att göra något unikt av hela den här tanken. Detta ska bli den första hemligheten jag ska bevara hos mig själv och för mig själv någonsin. Smaka på det och låt det sjunka in. Varför är man så ivrig att dela med sig av allt man är, allt man tänker, allt man upplever och allt man gör här i livet?  Man blir inte mer för det. Jag är fortfarande jag oavsett hur mycket jag än delar med mig av till andra.

En annan liten hemlighet kan jag däremot dela med mig av så här innan huvudet ska läggas på kudden, ögonen slutas och sömnen ska ta över.  Jag är lite smått förbannad på att jag jämt går och skyddar mig själv från allt som jag tror ska göra mig ledsen förr eller senare.  Varför ska det vara så svårt att säga saker och ting rakt ut i stället för att bara gå och tänka det? 

Du sa rädslan den går över

Men den där oron stannar kvar

Den gör dig tveksam när du behöver

Snabba avslut, snabba svar

Du sa rädslan pendlar långsamt för oss