mia83

Det är bara i mindre städer man kan sitta på en uteservering en solig dag som denna och inse att de flesta som bor i den här stan sällan behöver bestämma en tid då de ska träffas. Känner man sig lite ensam i sin lya behöver man bara gå ut på stadens gator och torg och vips så har du en hel hop med kända ansikten runt omkring dig. Bara en av sakerna jag började tänka på när jag satt i solen och åt lunch på en av Piteås uteserveringar. Runt omkring mig satt nämligen flera människor och hela tiden stannade det folk på gatan och skrek: "Hej!" till personerna på samma uteservering som jag satt på. Sen stannade de och småpratade lite med sina bekanta innan de lunkade vidare i en sån takt som bara norrlänningar hanterar. Att försöka skynda på en norrlänning är nämligen ingen idé. Dom kör sina race kan man säga. Pratar långsamt och går långsamt, jaaa, ni hajjar tugget.

Bredvid mig satt det även två unga mammor med sina förstfödda. De pratade om det mesta kring moderskapet. Mammorna var mycket stolta över sina barn och tjatade på om hur stora dom hade blivit efter att ha börjat äta riktig mat. Eller riktig och riktig....mixad mat. Jag vet nu allt om hur man mixar kyckling och lax, hur bebisar blir i magen efter att dom har slutat med bröstmjölken och börjat "tugga" riktig mat. En riktigt kulinarisk upplevelse skulle jag vilja påstå.

Piteå blir bara bättre och bättre and I like it here. Jag får en lycklig känsla i magen när jag sakta vandrar genom staden. Jag trivs här och jag har en stark känsla av att jag kommer att fortsätta trivas här.

Till sist: Jag blir glad av komplimanger i den här bloggen. Still going strong. Fortsätt.

Dags för skärpning. Nu kör vi det här igen ni och jag. Förhoppningsvis är ni fortfarande med på ett litet hörn. Alla turer hit och dit har ju faktiskt lett någonstans i den här knäppa världen. Vägen har fått sitt slut i Piteå och här tänker jag stanna ett tag förstår ni. I alla fall de närmsta tre åren. Jag har efter många om och men genom åren (Ja, ni om några vet hur många om och men det har varit) äntligen kommit fram till något vettigt som jag vill ägna mig åt. Precis här just nu känns livet alldeles förträffligt. Norrland kanske är skrämmande när man sitter vid ett skrivbord framför en dator i trygga Stockholm men väl på plats är njutningen total.

Trygghet är det som behövs för att känna sig hemma. Det tog två och ett halvt år av de tre åren jag fick i Stockholm för att kunna kalla det hemma och gömt längst in i hjärtat är Stockholm ett hem med jobb, underbara kollegor, vänner och en lägenhet som jag avgudar mer än ni någonsin kanske kommer att kunna förstå. Piteå är ett tillfälligt "hem" men här kommer jag att trivas. Ni fattar vad jag menar om ni kommer hit och hälsar på. För det gör ni väl?

Men ni ska inte tro att allt här är en dans på rosor. Tillbaka till verkligheten.
 
1) Jag behöver en EGEN lägenhet. Studentboende i all ära. Men jag är klar med det här. Trots eget så är det något som fattas. Typ min säng, min soffa och alla andra resterande möbler som just nu står ensamma på vinden i Sundbyberg.

2) Det är avskilt häruppe. Från omvärlden liksom. Det är ju inte bara att hoppa på tåget här och ta sig dit man vill. Samtidigt är det en del av charmen med det hela. I shoppingväg finns det mesta man behöver. Har man bott i Stockholm inser man ganska omgående att utbudet är mindre men att man samtidigt inte dör av att till exempel inte ONOFF finns här. Man klarar sig bra med Elgiganten.

3) Hösten. Här kan det bli jävligt mörkt har jag hört. Det skrämmer mig lite med tanke på att jag inte har ett enda minne av att jag någon gång i mitt 25-åriga liv har hyllat hösten förr om åren. Men jag kommer att överleva detta också. Med det sagt känns allt rätt stabilt just nu. I alla fall en dag som denna då solens strålar leker över havet från en klarblå himmel i 25-gradig värme.

4) Vintern. Även den här årstiden kan fresta på en lättklädd stockholmare har jag fått höra. Detta skall icke förringas. Nej, här krävs det en noggrann planering för att ta sig i genom denna iskalla årstid. Kanske fryser jag ihjäl, kanske inte.

I övrigt är det mesta väldigt bra. Väldigt, VÄLDIGT bra till och med. Jag skulle behöva sova lite mer än vad jag har gjort de senaste dagarna. Men allt har sin tid. Det kan vara läge att ta sig ut i solskenet och ordna lite viktigheter nu. Som att pumpa upp Mr Nishiki exempelvis. Vi ska inviga Piteås gator tillsammans han och jag.

- Mia (som är tillbaka från bloggsemestern)

Jag har haft en bloggsemester kan man säga. Kortslutning i huvét och prestationsångest i kombination kan slå slint. Jag kan bara be om ursäkt. Men nu när vi har avklarat den inledande ursäkten kanske vi ska glömma och gå vidare. Det har ju gått ett tag sen sist och rent instinktivt skulle jag vilja säga att det har hänt massor. Men när jag tänker på det och hur jag skulle vilja skriva om det så blir det liksom blankt.

Vi kan börja från början. Eller från nu och så går vi bakåt. Idag sitter jag här med med ryggsmärtor som inte är av denna värld. Fy fan. Jag har besökt naprapaten dagen till ära och blivit elchockad, masserad, knäckt, stretchad och sen toppades det med lite akupunktur. Välbehövligt som fan men ni vet vad man säger va? Det blir alltid värre innan det går över...och det är sant. Igår inleddes sista arbetsveckan på Promedia på mycket, mycket länge...allt känns ganska mycket upp och ner blandat med en nypa lättnad och lite fruktan. Lagom mycket av allt ska ge det bästa resultatet sägs det.

Jag hade en skön vecka förra veckan ska tilläggas. Världens bästa sällskap och insikten om att jag återigen bara måste ha en av de bästa vännerna i hela världen kan få hjärtat att svälla av både kärlek, trygghet och stolthet. Detta kan lätt summeras i att när söndagkvällen väl kom smygande infann sig en förskräcklig tomhet. Jag gillar mitt eget sällskap allra bäst i normala fall men har man haft det allra, allra bästa och blir av med det så kommer den där känslan av tomhet som ett brev på posten. 

Men nu ska vi ägna det här blogginlägget (det första efter det här känslostormande uppehållet) åt att tala om drömmar. Inte vilka drömmar som helst heller. Nej, vi ska diskutera livets drömmar. De drömmar du drömmer som barn, som ung vuxen och som du sen kommer på i vuxen ålder att du faktiskt kan göra något åt och få dom att slå in. Det är stort med drömmar. Lika härligt som det är när de slår in, lika läskigt känns det när verkligheten hinner ikapp. För det är så med drömmar. Man kan liksom inte tro på att dom ska slå in, att dom ska kunna bli en del av ens verklighet. När man väl inser att det faktiskt har hänt. För när man helt plötsligt inser att allt man har drömt om ska bli sanning så blir det en jäkla berg- och dalbana inombords.

Det finna andra drömmar också. Det finns drömmar man aldrig någonsin tror ska slå in för att det inte är du själv som håller i taktpinnen. Du gömmer det i stället djupt inom dig, bevarar det i hjärtats innersta rum och plockar fram det när du som mest behöver det. Men när man sen möter en blick man inte har mött på några år och ser just det där. Det där du aldrig någonsin trodde att du skulle få se och uppleva igen...precis i det ögonblicket kan man känna en sådan självklarhet att inget längre spelar någon roll. Man lever i en dröm. Tills verkligheten och vardagen kommer igen och alla måsten dyker upp. Det är då tveksamheten kommer krypande och känslorna åker hiss upp och ner i omgångar inombords. Men trots att hjärnan leker med logik så kommer hjärtat ända att säga sitt och det finns ingenting du kan göra åt det. Jag menar, varför ska man göra det lätt för sig? Impossible is nothing. It's a dare.

Tillsammans med det förflutna och det som komma skall ska vi göra den här bloggen till något minnesvärt. Det är nu den här bloggen ska skrivas på riktigt.