Världens bästa sällskap is in da house

Och som vi njuter. Matte är på dejt och vi roar oss på eget håll. Världens sötaste Sigge är mitt sällskap denna afton.

Looks like the lovers are losing...
Vi växer på varsitt håll. Men det är precis så jag har föreställt mig det. Livet.
Och tidigt i morse. Återigen en känsla av allt det vackra i livet som får tiden att stanna till en smula. Det är magi på sitt egna lilla sätt. Jag tar det till mig och bevarar det djupt inom mig som ett minne för stunden. Till nya tillfällen dyker upp...
Och den här gången har jag en känsla av att hösten kommer att bära med sig mycket, mycket fina saker.

Hjärnspöken?

Osammanhängande...
Två dagar kvar. Plus någon eller några till. Eventuellt. Vi får se. Det har varit mycket att tänka på de senaste dagarna. Jag hoppas att allt ska kunna lösa sig under den här veckan så att jag kan ta semester från allt och alla några veckor sen.
Förändringarnas tid är nämligen här. Det är dessutom stora sådana. Och jag trodde aldrig att jag skulle känna sån trygghet i nuet som jag gör just nu där jag befinner mig. Stockholm är hemma och kommer säkert att förbli så ett bra tag framöver. And now I am about to leave this.
Men efter att ha ägnat en timme åt lite hjärndött TV-tittande, (The Bachelorette) ska jag nu steka lite köttbullar och vara obekymrad. Bara här just nu. Ikväll.

My moment, I’m not gonna let go of it...
Jag har haft en bloggsemester kan man säga. Kortslutning i huvét och prestationsångest i kombination kan slå slint. Jag kan bara be om ursäkt. Men nu när vi har avklarat den inledande ursäkten kanske vi ska glömma och gå vidare. Det har ju gått ett tag sen sist och rent instinktivt skulle jag vilja säga att det har hänt massor. Men när jag tänker på det och hur jag skulle vilja skriva om det så blir det liksom blankt.
Vi kan börja från början. Eller från nu och så går vi bakåt. Idag sitter jag här med med ryggsmärtor som inte är av denna värld. Fy fan. Jag har besökt naprapaten dagen till ära och blivit elchockad, masserad, knäckt, stretchad och sen toppades det med lite akupunktur. Välbehövligt som fan men ni vet vad man säger va? Det blir alltid värre innan det går över...och det är sant. Igår inleddes sista arbetsveckan på Promedia på mycket, mycket länge...allt känns ganska mycket upp och ner blandat med en nypa lättnad och lite fruktan. Lagom mycket av allt ska ge det bästa resultatet sägs det.
Jag hade en skön vecka förra veckan ska tilläggas. Världens bästa sällskap och insikten om att jag återigen bara måste ha en av de bästa vännerna i hela världen kan få hjärtat att svälla av både kärlek, trygghet och stolthet. Detta kan lätt summeras i att när söndagkvällen väl kom smygande infann sig en förskräcklig tomhet. Jag gillar mitt eget sällskap allra bäst i normala fall men har man haft det allra, allra bästa och blir av med det så kommer den där känslan av tomhet som ett brev på posten.
Men nu ska vi ägna det här blogginlägget (det första efter det här känslostormande uppehållet) åt att tala om drömmar. Inte vilka drömmar som helst heller. Nej, vi ska diskutera livets drömmar. De drömmar du drömmer som barn, som ung vuxen och som du sen kommer på i vuxen ålder att du faktiskt kan göra något åt och få dom att slå in. Det är stort med drömmar. Lika härligt som det är när de slår in, lika läskigt känns det när verkligheten hinner ikapp. För det är så med drömmar. Man kan liksom inte tro på att dom ska slå in, att dom ska kunna bli en del av ens verklighet. När man väl inser att det faktiskt har hänt. För när man helt plötsligt inser att allt man har drömt om ska bli sanning så blir det en jäkla berg- och dalbana inombords.
Det finna andra drömmar också. Det finns drömmar man aldrig någonsin tror ska slå in för att det inte är du själv som håller i taktpinnen. Du gömmer det i stället djupt inom dig, bevarar det i hjärtats innersta rum och plockar fram det när du som mest behöver det. Men när man sen möter en blick man inte har mött på några år och ser just det där. Det där du aldrig någonsin trodde att du skulle få se och uppleva igen...precis i det ögonblicket kan man känna en sådan självklarhet att inget längre spelar någon roll. Man lever i en dröm. Tills verkligheten och vardagen kommer igen och alla måsten dyker upp. Det är då tveksamheten kommer krypande och känslorna åker hiss upp och ner i omgångar inombords. Men trots att hjärnan leker med logik så kommer hjärtat ända att säga sitt och det finns ingenting du kan göra åt det. Jag menar, varför ska man göra det lätt för sig? Impossible is nothing. It's a dare.
Tillsammans med det förflutna och det som komma skall ska vi göra den här bloggen till något minnesvärt. Det är nu den här bloggen ska skrivas på riktigt.

I can hardly speak I understand...

Dagens låt - "I made it"
Gone are the flames, gone are the tears and pain
That burned me that hurt me
Some days I could burn me and just still I knew
I stood never too far from you
Look at me now, I made it
See my hope now, I made it
Reaching things now I never thought possible
Here I am now, I made it.
Here is my life, my true dream
I am not afraid even through the darkest moments
I never gave up
In my mind what am reaching for a coming closer
I do never gave it up
(I never gave it up)
Look at me now, I made it
See my hope now, I made it
Reaching things now I never thought possible
Here I am now, I made it
Here is my life, my true dream
I felt you in me.
(I felt you in me)
I saw you in me.
(I saw you in me)
I never gave up.
(I never gave it up)
Look at me now I made it
look at me now I made it
Here my now I made
It look at me now I made it
See I have now made it
Here I am now, I made it
Here is my life, my true dream

Alkoholist? Sure...

Okej, en del åker utomlands och "säsongar". Jag stannar hemma. Do I need to say more?
Just nu sitter jag nynnar för mig själv. "Nu är det slut på veckan, det är dags för fredagsmyyyyyyys!"

Storstädning

Dagens låt - "Brighter Than Sunshine"
I never understood before
I never knew what love was for
My heart was broke, my head was sore
What a feeling
Tied up in ancient history
I didnt believe in destiny
I look up you're standing next to me
What a feeling
What a feeling in my soul
Love burns brighter than sunshine
Brighter than sunshine
Let the rain fall, i don't care
I'm yours and suddenly you're mine
Suddenly you're mine
And it's brighter than sunshine
I never saw it happening
I'd given up and given in
I just couldn't take the hurt again
What a feeling
I didn't have the strength to fight
Suddenly you seemed so right
Me and you
What a feeling
What a feeling in my soul
Love burns brighter than sunshine
It's brighter than sunshine
Let the rain fall, I don't care
I'm yours and suddenly you're mine
Suddenly you're mine
It's brighter than the sun
It's brighter than the sun
It's brighter than the sun, sun, shine.
Love will remain a mystery
But give me your hand and you will see
Your heart is keeping time with me
What a feeling in my soul
Love burns brighter than sunshine
It's brighter than sunshine
Let the rain fall, I don't care
I'm yours and suddenly you're mine
Suddenly you're mine...

Dagens låt - "Lost and lonely"
It feels like the end of time
Like something bad is coming
You've been living in the world of lies
You see through walls are falling
It's getting hard to accept
that I'm losing you
I watch you as you sleep
Your nightmares break the silence
I can tell that you're in too deep
Got your mind down to a science
And every time that I touch you
I'm losing you
You're the eve of my destruction
In the garden of fears
Why am I devastated
You threw it all away
Now who's the one who's lost and lonely
I gotta break away from you
Who will pay for all the things you've done
I'm not the only one
You're out of control inside
I don't need x ray vision
To see all the desperate signs
You made your heart a prison
I took it all out of fear of losing you
In the valley of deception
There is a river of tears
Why am I devastated
You threw it all away
Now who's the one who's lost and lonely
I gotta break away from you
Who will pay for all the things you've done
I'm not the only one
So many nights, so many fights
So many days, too easy to erase
Why am I devastated
You threw it all away
Now who's the one who's lost and lonely
I gotta break away from you
Who will pay for all the things you've done
I'm not the only one...

Top of the World
Jag kom på när jag cyklade till jobbet imorse att jag har avverkat sträckan Sundyberg-Östermalm, Östermalm-Sundbyberg på cykel i hela två månader nu. 14 km varje dag och om vi räknar på att man cyklar 20 dagar varje månad så betyder det med andra ord att jag har fixat 56 mil under den här tiden. Detta leder i sin tur till att jag har sparat 1380 kr också i och med att jag inte har köpt några SL-kort. Jag älskar Mr Nishiki alltså. Han är så jävla bra så det är inte klokt.
Sen har jag på allvar börjat tro att man kan få lyckorus av att röra på sig. Jag mår nämligen som bäst efter mina joggingturer runt sjöarna i Sundbyberg i den här hettan. Det spelar ingen roll att jag badar i svett för när endorfinerna flödar i kroppen är jag på topp och i mitt esse.
För övrigt lär jag nog få reda på på min framtid inom de närmsta två veckorna. Men nervig? Jag? Neheråå. Inte alls.
